enoughalready.blogg.se

Jag tappade förmågan att gå. Jag tappade känsel och funktion i min vänstra sida. Jag tappade mitt tal. Jag var inne i en liten bubbla och kunde inte ta in vad som hände runtomkring mig. Jag var så ensam i en så oerhört obehaglig instängd skräck. 

Jag låg inne på rehabilitering i nästan en månad. 

När jag väl började komma tillbaka, gick tillslut bara med en krycka pga dålig balans, återfått talet och känsel och funktion i kroppen så hittades en ny tumör på samma ställe. 

I dec samma år opererades jag igen. 

Inför denna operation berättade läkaren att de omöjligt kommer kunna ta bort hela tumören om de inte tar bort den del av hjärnan den satt fast i. De skulle ta bort en bit av hjärnan där, den del som styr funktionen i vänster arm och hand. Jag skulle bli förlamad. Det var oklart om ansiktet och benet skulle drabbas men det fanns en chans. Ett par dagar innan operationen ringde kirurgen och sa att detta var inte en operation han ville ha på sitt samvete. 

Paniken inför detta var BRUTAL. Fullkomlig handfallen panik dag som natt en lång lång period. 

Jag opererades. 

Vaknade med full rörlighet i samtliga kroppsdelar, endast med lite känselbortfall. Jag kunde prata. 

Jag var brutalt hjärntrött (är än idag) och jag hade problem med balansen. Det var allt. 

Kirurgen svarade att han hade gjort magi. 

Mer än så fick jag inte till svar. 

Där kom en första chock. Och en bearbetning hade nog behövts. Men jag var så glad. Så tacksam! 

Jag skaffade Elvis i mars som tvingade ut mig på prommenader. Tvingade mig att släppa hjälpmedel och lära mig lita på att jag kunde gå. 

Knappt ett år senare hittas en väldigt snabbt växande tumör som tog upp hela mitt bäcken.  

Direkt började man prata cancer. Undersökningarna avlöste varandra. 

De var nu relativt säkra på denna sarkom-diagnos. 

Efter att ha satt mig in i diagnosen föll helvetet över mig. Jag skulle dö. Detta var min sista kamp. Jag skulle inte överleva detta. 

Jag opereras. Operationen var stor. Kirurgen nedslagen av fyndet. Detta ser inte bra ut. 

En månad senare, en månad med nedstämdhet. Dödsrädsla. Uppgivenhet. Varför. Varför?? Kommer jag leva till jul? Till min 40årsdag? 

Sen kommer resultatet. Den är godartad! Till allas förvåning!

Jag ska inte dö? Jag ska inte kämpa mot mina odds? 

Nej. Det är över! Ut och lev med dig. Njut. Börja jobba igen! 

Jag kan inte känna. Jag kan inte njuta. Jag är så trött, så illamående. Så ledsen och besviken på livet som gör såhär mot mig. 

Så oerhört sviken av mitt liv. 

Visst är jag upp över öronen glad att jag aldrig mer behöver återgå till sarkomcentrum. Att jag inte hade denna cancersort. 

SJÄLVKLART är jag det. Men jag kommer inte åt lyckan. 

Jag känner bara besvikelse över att jag ens behövde uppleva detta. Det är ständigt en pistol riktad mot mitt huvud. Mitt psyke klarar inte detta mer. 

Den må vara borttagen. Men det finns för starka ärr. 

Jag pratade med kuratorn igår. Det kommer vara nödvändigt att ta hjälp denna gång. Jag känner mig som en tickande bomb. Tårarna är ständigt på väg ut och jag är så handfallet trött. 

Jag är så stolt över min kropp som bara kämpar vidare hela tiden. 

Men mitt stackars psyke mår verkligen inte bra.  

Det får ta den tid det vill innan allt sjunker in. Hjärnan behöver helt klart bearbeta. Inte bara denna match jag gått utan senaste åren. Kanske hela mitt liv. Sen 1996 har mitt liv varit under en eller annan form av både kroppslig och psykisk terror. 

Snälla låt mig få må bra nu. Få vara frisk. Få börja tro på livet igen. Tro på en god framtid. Jag vill känna mig trygg!

 Det räcker. 

Enough already.